Kortaste dagen
Etapp 3, 29/6
Urdaniz till Pamplona
Gått: min mobil föreslår 17,5 km. Mammas föreslår 23 och Sarahs 26. Jag tror på under 20 km, vilket skulle vara ett caminorekord för mig. I kortast dag alltså.
Skador: nu börjar knäna kännas. Och träningsvärken börjar verkligen trycka och värka i de flesta musklerna. Sen känns fötterna riktigt tillplattade.
Skavsår/blåsor: skavsårshotet verkar ha varit en överskattning
Solbränd: ja... det fortsätter bli värre trots mängder med 50+ solskydd, en stunds väntan så det får sätta sig, sen mer eller mindre täckt hela dagen av olika tyger. Hoppas jag slipper brännskadeblåsorna jag fick förra året.
Väder: mulet, mest mulet men nån regnskur och lite sol på morgonen
Inne på tredje dagen. Lämnade caminon i dag tre gånger. En gång fysiskt då vi tog en annan mindre kuperad väg. En gång psykiskt då jag läste nyheterna, såg att några aktier hade gått lite för bra på de två veckor jag ägt dem så loggade in på min depå och sålde undan. (Fast egentligen ville jag mest göra mig av med dem så jag kan fokusera ännu mer på att vara här. ) Och sen lämnade jag caminon ytterligare en gång till fysiskt då jag gick in på burger king och käkade. Eller det tyckte pappa åtminstone.
Jag har inte hittills känt för att prata med alla jag träffar efter vägen eller vara särskilt social. Kanske för att jag redan har sällskap. Men kanske också för att vi haft ett annat tempo. Caminon har dock fortfarande bjudit på lite snack med främlingar.
Charmigast är japanen som kan ytterst lite engelska eller spanska men ler med hela ansiktet hela tiden. Tror han ska gå till Santiago. En tysk man började i Köln och har gått en eller två veckor varje år i åtta år nu. I år kommer han gå två veckor och ha två-tre veckor kvar på sitt nästan decennielånga mål. Jag har få mål som är så långa om ens att jag haft ett enda. Och min månadslånga vandring bleknar i jämförelse.
